Jag åkte hem till Linköping i helgen för att umgås med Jonas och familjen. Var väldigt skönt att få komma hem och få kvalitetstid med alla. Det var som att all press jag kan känna här bara försvann. Att få lukta på Hedvig och Olle, sju veckor, var inte helt fel kan jag lova. Dom var så fin. Jag inser verkligen hur mycket jag saknar alla där hemma. Som i lördags till exempel så gjorde mamma ostkaka. Bara en sån sak. Värsta lyxen. Det händer liksom inte här.
Det var svårt att åka tillbaka i går och nu är jag lite deppig för det är tråkväder ute. Jag tröstar mig med att boka biljetter till nya Twilightfilmen i kväll, så då blir det nog bättre. Så kommer ju Amanda, Jossan och Lovisa i veckan så väldigt synd är det nog inte om mig iaf.
PLUS att jag är väldigt tacksam för vännerna här i Edinburgh. Nu lät jag väldigt debbig först, men dom är väldigt bra här med. Det krävs bara mer energi här, än hemma, att komma iväg men det blir ju så mycket bättre när man väl kommer dit. Då går det liksom inte att deppa ihop. Som igår hade vi cellgrupp och jag var först opepp på att gå. Jag kände mig lite förvirrad över att ena stunden vara hemma tillsammans med Jonas och nästa vara själv. Men så åkte jag dit och fick en väldigt bra kväll tillsammans med dem. Min slutsats: Livet hade varit trist utan vänner.
Tjao!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar